-

WIlmas förskola är tillsammans med ca 5 andra länder med i ett EU-projekt med fokus på barns hälsa. För några veckor sedan var några av pedagogerna i Belgien och besökte ett par förskolor. Det var ganska stora skillnader mot Sverige och gav mycket intressanta reflektioner och diskussioner om hur vi ser på barn och barns utveckling och plats i samhället. En stor skillnad var att barnen alltid hade skorna på sig inomhus, de var sällan utomhus och gick ALDRIG ut om det regnade, de fick ha med sig egen mat, de fick inte sova, de var mycket disciplinerade oc drillade. Nästa resa i projektet går till Island, och tills dess ska alla länder har intervjuat föräldrar, pedagoger och barn som sedan presenteras.

Under projektets gång har det pratats mycket med barnen om Belgien, vilket de senaste veckorna bland annat har resulterat i att Wilma propsat på att läsa Bonniers världsatlas som godnattsaga, där vi från A till Ö går igenom världens alla länders flaggor. Detta har i sin tur bidragit till att hon nu kan många flaggor utantill. Kina, Belgien, Tyckland, Island, Norge, Danmark, Finland, Spanien, USA, Thailand, Schweiz, Libyen. Jag är grymt imponerad över denna 4-årings inlärningsprocess. Tänk om man hade detta minne!


I veckan var jag på föräldrarådsmöte. Jag är föräldrarådsrepresentant på Wilmas förskoleavdelning och tillsammans med några förskolans pedagoger, rektor och några föräldrar utgör vi förskolans föräldraråd. Vi träffas ett par gånger per temin och går igenom förskolans verksamhet, planering, problem och utveckling. På detta mötet behandlades likabehandlingsplanen, kvalitetsredovisningen och lite annat intressant.

Jag är så glad att jag är med i detta! Förskolan är ju en plats där våra barn vistas en stor del av sin vakna tid, en plats där de utvecklas, odlar relationer och lär sig nya saker. Därför är det viktigt att det finns en insyn i verksamheten för oss föräldrar och att vi har möjlighet att påverka. Alla som har barn på förskola vet att det ofta är praktiskt omöjligt att vid hämtning och lämning gå in djupare diskussioner kring förskolans dagliga verksamhet. Därför är ett föräldraråd ett viktigt forum som alla kan använda sig av.

Barnen är föräldrarnas allt. Därför kan man ju anta att vi är intresserade av deras vardag och gör allt vi kan för att vara så delaktiga som möjligt. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Föräldraförsäkringen gör det möjligt för småbarnsföräldrar att ta en ledig dag från jobbet för att vara med sitt barn (studiedag) på förskolan då och då. Detta händer dock ytterst sällan berättar personalen. Dessutom gjordes en enkätundersökning på mina barns förskola förra året där föräldrar ombeddes svara på frågor om hur de upplevde att deras barn trivdes på förskolan. Tanken var att svaren skulle bli en del av underlaget till förskolans kvalitetsredovisning. Svarsfrekvensen var emellertid så låg att materialet inte gick att använda.

Om barnen är det viktigaste i våra liv, varför visar vi ine detta i vårt agerande och utnyttjar våra möjligheter att påverka?


Tittar just nu på "Så mycket bättre" på tv4, ett otroligt bra program!

/Louise

Individuell föräldraförsäkring är vägen att gå

Det bör vara upp till varje familj att göra individuella och unika val som passar den enskilda familjen bäst. På den punkten är jag överens med Christian Carlsson och Emil Svensson från KDU, som skrev en insändare den 11 oktober om kvotering. Problemet är bara att vi inte gör några individuella och unika val idag. Vi är inte fria från de fördomar, traditioner och könsmönster som finns i vårt samhälle. Dessa påverkar våra val. Inte minst området jämställdhet och föräldraskap.

Människor ”hajar” ofta till när jag berättar att jag varit föräldraledig i ett år och i nästa andetag får jag beröm för att jag är en duktig pappa. När min fru sedan berättar precis samma sak, undrar man varför hon inte varit hemma längre. Vi är vidare en av tusen familjer där mannen tar ut fler föräldradagar än kvinnan. Om varje familj gör ett unikt val, varför blir dessa val så lika varandra? Borde inte fler familjer i så fall haft pappor som tagit ut merparten av föräldradagarna?

Christian Carlsson och Emil Svensson menar att tvångskvotering är ett alltmer accepterat politiskt styrmedel för att nå jämställdhet. I detta fall tänker de närmast på föräldraförsäkringen och bolagsstyrelser. De är i stället för att familjer själva ska få bestämma hur de bäst fördelar föräldraledigheten. De är också för att bolag ska få sköta sig själva utan politiska pekpinnar.

Det kan inte vara meningen att statliga medel ska finansiera ett system som så uppenbart motarbetar jämställdheten i vårt samhälle. Om en kvinna är hemma merparten av tiden när barnen är små, därefter går ner på deltid och också är hemma merparten av dagarna då barnen är sjuka, så påverkar det möjligheterna att hävda sig på arbetsmarknaden. Tar vi ut föräldraledigheten mer jämställt kommer arbetsmarknaden också bli mer jämställd. Detta är därmed också en av lösningarna på problemet kring kvotering av bolagsstyrelser.

För mig är en individualiserad föräldraförsäkring en självklarhet, med anledning av de argument jag beskrivit. Det tjänar vi alla på.

 /Lars Jennfors, medlem Män för jämställdhet

Jag hade nu i kväll ett intressant telefonmöte, med några medlemmar från organisationen Män för jämställdhet. Organisationen har tagit initiativet att starta upp en insändar-/debattgrupp, som ska skriva insändare i organisationens namn. Jag nappade på detta, därmed dagens möte. Ska bli intressant att se hur det kan utvecklas.

/Lars

Lars Ohly, det är inte mycket som är jag gillar med hans politik, men två saker har jag hittat. Skattesänkning för idrottare och individuell föräldraförsäkring. Sedan att bröstpumpen var ett exempel från hans egen värld, och inte ett förslag för alla som ska dela föräldraledigheten lika, verkar media missat. Men så är det väl oftast, debatt blev det i alla fall...

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina iakttagelser som föräldraledig, detta har författaren till boken "Skriet från kärnfamiljen" nu skrivit om på sin blogg. En mycket intressant blogg att följa för övrigt.

/Lars

Har denna helg varit med om mitt första Tjejmilen! Sammanfattat var det helt fantastiskt kul! Lire pirrigt var det såklart eftersom jag aldrig tidigare sprungit ett lopp och aldrig heller sprungit 1 mil.

Men när jag anmälde mig för ett år sedan kändes det som om det var hur lugnt som helst att hinna upp till en mil någon månad innan start. Så blev dock inte fallet, och eftersom tågbiljetten var så förfärligt dyr (sänk priserna SJ om ni vill att fler ska åka kollektivt!) och vi var fyra anmälda tjejer i en kvartett kunde jag ju bara inte hoppa av ;o).

Det var en effektiv resa. Upp med tåget på lördagen och hem igen söndag kväll med medalj i väskan och trevlig helg med fina tjejer bakom mig. Trots att jag lovat mig själv och min familj att inte springa hela loppet utan gå en del för att inte ta ut mig (precis varit förkyld) kunde jag ändå inte stoppa benen. Denna härliga stämmning som var på Gärdet, bland funktionärer och löpare, gjorde att jag drogs med i tempot och allt kändes hur lätt som helst. Jag joggade mycket långsamt. Tiden blev 1.09.

Trots en trevlig helg finns det ju alltid ett och annat irritationsmoment som jag har gått igång på. Här kommer mina plus och minus från denna stockholmshelg: 

Det positiva
+ underbart väder
+ skön stämning bland alla damer på Gärdet
+ Stockholm är ju faktiskt en mycket vacker stan, om man håller sig borta från den äckliga tunnelbanan
+ Att det delades ut vatten, smoothies, frukt och ostkaka efter målgången. Mums!
+ Bussarna och tunnelbanan går så himla ofta
+ Affärerna är öppna länge och varje dag
+ SJ skötte sig utmärkt och var bara 10 minuter sena
+ det fanns fler plus men de kommer jag inte på nu, för sent på kvällen...

 Det negativa
- KÄnslan av hur liten och obetydlig man är i denna stad. Alla är främlingar och ingen bryr sig om en. Usch!
- Människors likgiltiga ansiktsuttryck i stan, man vågar ju inte säga hej ens
- Stora skyltar längs med banan "skrek ut" NI SOM GÅR; HÅLL TILL HÖGER! Ändå får man gång på gång springa upp i väggrenen för att komma förbi en lång rad av promenerande kvinnor. Hur svårt kan det va...
- Tjejmilens startkit som bortsett från en massa befogad reklam om löpning även innehöll anti-age-prover och en tidning som heter Tara som på förstasidan lyfter fram temat "Ditt bästa viktras". I tidningen kan man läsa om hur man får det stora viktraset eller det lilla. Är det för NÅGON hälsosamt att RASA i vikt? Tjejmilen är en företeelse som ska bringa hälsa för kvinnor på ett sunt sätt, genom träning och bra kost och att ha roligt når man vägen till en bättre hälsa. För vissa kanske det handlar om att gå ned i vikt, för andra handlar det kanske om att gå upp i vikt och bli starkare. Men RASA i vikt är väl den sämta uppladdningen för både ett löparlopp liksom för en sund långsiktig hälsa. Anti-age-kräm har jag ingen erfarenhet av men tycker det är trist och så klassiskt att skicka med när målgruppen är kvinnor, och att utseendet är så viktigt.



På denna länk kan ni se en film på när jag sprang i mål. Skriv in Jennfors i fältet.



/Louise

Jag sitter nu här hemma efter att ha lämnat Alfons själv för sin första frukost på förskolan. Hoppas nu att allt går bra för honom idag.

Nu till något som jag tänkt skriva om en längre tid. Hela mitt år som föräldraledig har jag fört statistik på antalet pappor och mammor som jag mött på vardagar, som jag antar vara föräldralediga. Lite ovetenskapligt, men dock intressanta siffror. Den slutgiltiga siffran blev 126 pappor och 762 mammor, vilket ger drygt 14 procent pappor och knappt 86 % mammor som jag mött på gator, kaféer eller vad det nu kan vara. Min tes bekräftas. Jag har mött färre pappor och fler mammor än vad jag borde gjort om man utgår från statistiken på uttagna föräldradagar. Enligt statistiken skulle jag som bor i Kristianstad, även om jag vissa dagar besökt andra orter, i snitt påträffat 20,8 % pappor. I stället har jag mött drygt 14 % pappor och det är väldigt långt från denna siffra. Jag tror att detta kan bero på några olika faktorer:

1. Som förälder har du möjlighet att jobba måndag-torsdag, ta ledigt fredag och samtidigt kunna ta ut föräldradagar fredag-söndag. En man som jobbar 80 % skulle alltså kunna ta ut 3 dagars föräldraledigt, medan mamman som är hemma tar ut 4 dagar (måndag-torsdag). Jag tror att det är betydligt vanligare att män utnyttjar denna möjlighet än att kvinnor gör det. Tyvärr leder detta till att pappan fortfarande inte tar det fulla ansvaret för barnen trots att han tar ut föräldradagar, då mamman i många fall fortfarande är hemma.

2. De pappor som är hemma med sina barn är det, oftare än mamman, under andra året. Enligt de regler som finns så måste man från och med att barnet är 1 år ta ut minst 5 föräldradagar i veckan, för att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst. Detta krav finns inte under det första året. Tar vi mig och Louise som exempel så innebär det att vi varit föräldralediga ungefär lika länge, men eftersom hon var hemma första året och jag andra året så har jag tagit ut betydligt fler dagar än vad hon gjort. Hon tog ut 4 dagar per vecka och jag 5 dagar per vecka. I statistiken kommer det alltså se ut som jag varit hemma beydligt längre än henne, även om så inte är fallet. (Vi är för övrigt 1 av 1000 familjer där pappan tar ut fler dagar än mamman, 1 av 1000!!!)

3. Jag tror att många pappor tar ut föräldraledighet i anslutning till sommaren då även mamman är ledig. Det innebär att pappan återigen inte tar huvudansvaret för barnet. Jag tror att detta är betydligt vanligare än tvärtom, det vill säga att mamman skulle tar ut föräldradagar på sommaren då pappan redan är hemma.


Statistiken, som i sig inte visar på något särskilt jämställt samhälle (I Sverige 2009 tog kvinnorna ut 77,7 % av föräldradagarna och männen 22,3 % av dagarna), är missvisande. Mitt ovetenskapliga räkneexempel visar att statistiken ljuger. Tyvärr tror jag att mina siffror ligger närmare sanningen än vad den officiella statistiken gör vad gäller antal dagar då mamman eller pappan tar huvudansvaret för barnen.

Slutsatsen blir att den statistik som redovisas offentligt ska man ta med en nypa salt. Verkligheten vad gäller jämställdheten i vårt föräldraskap är tyvärr troligtvis sämre än denna.

/Lars